söndag 10 januari 2010

Vurpa nr 3.

Året var 2003 och jag gjorde en ren MTB säsong detta år. Allt var som planerat och självförtroendet var på topp! Jag hade nämligen blivit 4:a på Finnmarken året innan trots att jag då nästan enbart körde LVG, vilket gav mig en blodad tand till att satsa på MTB. Säsongens mål var glasklart, jag skulle vinna Finnmarksturen denna gång!...trodde jag.

Efter en lång och tung träningsperiod i Karlstad ihop med M.Hallberg så var formen god, 2:a på Mörksuggan och 5:a på Långa Lugnet och de trots en hård och lång träningsperiod.
Med 30min kvar på det sista tunga passet av en lååång träningsperiod, ligger jag och matar förfullt på en snabb stig och gör allt för att ställa av Hallberg från hjul. Kommer fram till en liten lerpöl som inte ser ut mycket för världen, men när jag precis är på väg ur den, så försvinner framhjulet ner i leran och jag flyger likt en katapult ur sadeln och över styret. Efter flygturen landar jag slutligen på huvudet och ett högt "KRASCH" hörs i ryggen. Jag tappar andan och blir liggandes likt en slängd trasdocka i en 4-årings lekrum. När jag börjar få tillbaka andan efter nån minut hör jag Hallberg fråga nervöst hur det är med mig? men jag svarar inte. Jag kan vid detta läge inte känna någon känsel i hela kroppen och tankarna flyger runt i huvudet...Förlamad? Rullstol? Aldrig mer cykla? Faaaaaan!!!

Jag svarar inte Hallberg på varken 1:a, 2:a, 3:e, eller 4:e tillroppet, jag är i nån sorts chock! Men efter några minuter så börjar jag känna att jag kan röra fötterna och min hjärna fattar fort att nån förlamning inte är på tal. Men jag har fortfarande ingen känsel i överkroppen??? Jag ber Hallberg om hjälp att resa mig upp, överkroppen känns som en bortdomnad fot som man suttit på i någon timme. Vad f..n är det frågan om tänker jag flera gånger?? Då händer det, smärta som känns som ett rejält "knivhugg" mitt i ryggen. Detta upprepar sig hela tiden med någon minuts mellanrum. Jag börjar bli rädd igen.. va är det som händer?? Armarna hänger fortfarande rakt ner och dinglar, det saknas motorik och kraft.

Hallberg börjar nu bli lite nervös och vill ha iväg mig till akuten, vi inser att det snabbaste är att ta oss dit själva eftersom vi är mitt ute i skogen och någon ambulans knappast kan ta sig till oss på traktorstigarna. Vi börjar sakta att gå ut från skogen till närmaste "större" väg, jag känner att det börjar sticka lite i vänsterarmen och känseln börjar komma tillbaka. Men "knivhuggen" i ryggen vägrar släppa och högerarmen bara hänger. Dom sista 2km till sjukhuset så kommer jag upp på cykeln och H. kan knuffa mig till akuten.

Väl framme vid akuten så blir det ett himla drag, 4st personer tar hand om mig. Jag surras fast på en stålbrits (allt för att ryggen ska ligga så rakt som möjligt), nackkrage sätts på, dropp sätts in, kläder klipps upp, blodprover tas, piller stoppas in och allt på någon halvtimme. Sen börja alla olika röntgen att göras. Efter 4timmar på britsen så börjar det bli outhärdligt, jag frågar en läkare om det inte finns en möjlighet att få ligga på något mjukare och varmare?
-Vi måste få provsvaren först, men hur länge har du legat på britsen?
Jag svarar att jag legat här närmare 5h.
Läkarn brister ut i ett
-Vaaa?? och försvinner iväg.
Efter 10min kommer han tillbaka och släpper mig fri och flyttar över mig till en mjukare säng. Han förklarar att man inte bör ligga längre än 2h på än sådan stålbrits som jag just legat på i 5h, det kunde tydligen orsaka allvarliga problem.
Jag blir senare hemskickad med en rejäl hög smärtstillande piller (och rätt starka sådana också)
efter att läkarna inte hittat något fel???

Två veckor senare träffar jag en riktigt duktig sjukgymnast som snabbt konstaterar att en nerv i ryggen är skadad och 6mån rehab började.
Det enda roliga med denna period var att jag kl.06.30 på morgonen 1gång i veckan fick gå på vattengympa med en hel hög PRO-medlemmar (tanter i den åldern kan vara riktigt roliga och fula i munnen kan jag lova) så nu längtar jag nästan efter att bli pensionär jag också.

Rosa diskhanskar var så 2009!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar